headline
History & Culture
History & Culture

Thailand betyder "de frias land" och var länge känt under namnet Siam. Thailand kan stoltsera med att vara det enda landet i hela Sydostasien som aldrig varit koloniserat. Landet har varit neutralt under hela dess 800 år långa historia, som delas in i fem viktiga perioder.

Tidig historia

Tidig historia

Thailändarna grundade sitt kungadöme i de södra delarna av Kina, som idag är Yunnan, Kwangsi och Canton. Många emigrerade så långt söderut som till flodområdet Chao Phraya och slog sig ner vid de centrala slätterna. De levde då under suveränitet av khmerimperiet, vars kultur de förmodligen accepterade. Det thailändska folket grundade sin självständiga stat Sukhothai runt 1238. Den markerar själva starten av Sukhothai-perioden.

Pre-Thai Kingdoms

Pre-Thai Kingdoms

Over the centuries leading up to the era of recorded history, Thailand was first peopled by Mon and Khmer groups and later by the Tai, an ethnic group that migrated from southern China to Vietnam and gradually into Laos and northern Thailand.

In the first millennium of the Common Era, Tai people had dispersed across Yunan, Vietnam, Laos, Thailand, and Myanmar fragmenting into various linguistic sub-sects. Relatively minor players in the region throughout this period, the Tai inhabited the northernmost reaches of Southeast Asia, sandwiched between the kingdoms of Nan Zhao, Pyu, and Angkor.

Beginning in around the 2nd century CE, the Srivijaya Empire of Sumatra expanded its reach up the Malaysian Peninsula into southern Thailand. Nakhon Si Thammarat and Chiaya, Surat Thani were founded during this period to facilitate trade across the Isthmus of Kra.

Around the 6th to the 9th centuries, the fertile central plains were inhabited by a Mon civilization known as Dvaravati. Distinct from its neighboring kingdoms of Chenla and Angkor, Dvaravati remains a mysterious civilization that established cities surrounded by moats and earthen walls, with Lopburi serving as an important religious center and Nakhon Pathom near Bangkok possibly its ‘capital’. While much is unknown about this realm, the Dvaravati had well established internal and external trading routes that were important to the development of Thailand and left a wealth of Buddhist artwork that testifies to the great influence Indian culture and religion had on the region.

From the 9th to the 11th centuries the Khmers of Angkor expanded their kingdom to include most of modern-day Thailand, with important provincial cities established at Phimai, Lopburi and even Nakhon Si Thammarat. Over several centuries many facets of the Khmer culture were imposed on/absorbed by the native population, which was becoming increasingly Tai as those populations migrated south. The temples at Phanom Rung, Phimai, and Lopburi are enduring testaments to this period of Thai history.

Throughout the reign of Angkor, Lopburi often asserted its independence and was clearly an important center for burgeoning Syam culture. The Chinese, who referred to emissaries from the region as representing “Hsien” or Siam (as it was apparently pronounced) documented a request from Lopburi requesting independence from Angkor as early as 1001.

In northern Thailand, Buddhist scholars from Lopburi founded a city-state known as Haripunjaya in Lamphun, northern Thailand around the 9th century (a Mon enclave that remained independent until the 13th century). Elsewhere in the north, the Tai people were fanning out and establishing their own city states, notably at Chiang Saen, where one of the first powerful Thai kingdoms, Lan Na, was originally established in the 12th century. The establishment of Lan Na, Sukhothai, and Phayao, three allied kingdoms founded by contemporary leaders, represents the beginning of the Thai history as we know it.

Sukhothai

Sukhothai

Sukhothai-perioden (1238-1378)

Thailändarna började visa sin styrka i regionen under 1300-talet och krävde efterhand självständighet från de rådande kungadömena, Khmer och Mon. Den här perioden kallas för ”Dawn of happines” och anses vara gulderan i den thailändska historien.

Det var den idealiska staten i ett land med välstånd, styrt av faderliga och generösa kungar. Den mest kända var Kung Ramkamhaeng den store. Men runt 1350 började en mindre stat vid namn Ayutthaya att utvecklas över Sukhothai.

Ayuddhaya

Ayuddhaya

Ayutthaya-perioden (1350-1767)

Ayutthayas kungar tog efter de kulturella influenserna från khmererna redan från början. Nu styrde inte längre de faderliga och tillgängliga härskarna. Ayutthaya´s regenter var istället enväldiga monarker och antog titeln devaraja (gud-kung). Under den tidiga delen av den här perioden såg Ayutthaya till att utöka sin suveränitet över angränsande thailändska furstendömen, och kom i konflikt med deras grannländer.

Under 1700-talet startade Siam diplomatiska och kommersiella relationer med länderna i väst. 1767 lyckades en burmesisk invasion med att erövra Ayutthaya. Men trots deras överväldigande seger kunde inte Burma behålla kontrollen över Siam speciellt länge. En ung general vid namn Phya Taksin och hans följeslagare lyckades fly och ta sig till Chantaburi. Sju månader efter Ayutthayas fall seglade han och hans trupper tillbaka till huvudstaden. Väl där förvisade de den Burmesiska garnisonen.
 

Thonburi

Thonburi

Thon Buri-perioden (1767-1772)

General Taksin beslöt sig för att flytta huvudstaden från Ayutthaya till en plats nära havet. Detta för att underlätta för utländsk handel och försäkra framskaffandet av vapen. Men också för att underlätta ett försvar/tillbakadragande om Burma skulle anfalla igen. Han etablerade sin nya huvudstad i Thon Buri, vid Chao Phraya-flodens västbank.

Att leva under Taksins styre var inte lätt. Brist på ledarskap efter Ayutthayas fall ledde till snabb upplösning av kungadömet. Så Taksins regeringstid fick spenderas med att återförena provinserna.

Rattanakosin

Rattanakosin

Rattanakosin-perioden (1782 - )

Efter Taksins död blev general Chakri (Rama I) den första kungen över Chakri-dynastin och regerade mellan 1782 till 1809. Hans första handling som kung var att flytta den kungliga huvudstaden från floden Thon Buri till Bangkok och där påbörja byggandet av Grand Palace. Rama II (1809-1824) fortsatte sedan uppbyggnaden som påbörjats av hans föregångare. Kung Nang Klao, Rama III, (1824-1851) återupptog relationerna med väst och utvecklade handeln med Kina. Kung Mongkut, Rama IV, (1851-1868) slöt ett avtal med de europeiska länderna som innebar att landet inte blev koloniserat och istället etablerades det moderna Thailand. Han genomförde många sociala och ekonomiska reformer under sin tid vid makten. 

Kung Chulalongkorn Rama V, (1869-1910) fortsatte i sin fars fotspår rörande reformer och avskaffade slaveriet, förbättrade den allmänna välfärden och det administrativa systemet. Obligatorisk utbildning och andra liknande reformer introducerades av Kung Vajiravudh, Rama VI, (1910-1925).

Under Kung Prajadhipok´s regeringstid (1925-1935) skiftade Thailand från enväldig monarki till konstitutionell monarki. Kungen abdikerade 1933 och efterträddes av sin brorson, Kung Ananda Mahidol (1935-1946). Landets namn ändrades från Siam till Thailand i samband med att landet blev en demokratisk regering 1939.

Den nuvarande monarken, Kung Bhumibol Adulyadej, är Kung Rama IX av Chakri-dynstin.